En myt, vad är det? Kanske en fiktiv berättelse som i sin kärna rymmer en sanning om oss själva, om livet och världen vi lever i.
”Människor säger att vi alla söker livets mening. Jag tror inte att det är vad vi egentligen söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter av det rent fysiska livet står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande.”
Joseph Campbell (1904-1987) – Myternas Makt sid 23
Joseph Campbell – legendarsk mytforskare
Joseph Campbell besökte Museum of Natural History i New York som pojke och blev fascinerad av totempålarna och maskerna. Vem gjorde dem? undrade han. Vad betydde de? Han började läsa allt han kunde finna om indianerna och deras myter och legender. Vi tio års ålder hade han slagit in på den väg som gjorde honom till en av världens ledande forskare inom mytologi och en av vår tids mest stimulerande lärare; det sades att ”han kunde få folksagans och astropologins ben att bli levande”.
Hjältens äventyr
”Vi behöver inte ens våga äventyret ensamma, för hjältar från alla tider har gått före oss. Labyrinten är grundligt utforskad. Vi behöver bara följa tråden längs hjältens väg, och där vi väntar oss att finna en styggelse, där möter vi en gud. Där vi väntat att besegra andra, kommer vi att besegra oss själva. Där vi trott oss resa utåt, där kommer vi till centrum i vårt eget vara. Där vi trodde oss vara ensamma, där kommer vi att vara med hela världen.”
”Myternas bilder återspeglar de andliga möjligheter vi alla har inom oss. Genom att fördjupa oss i dem lockar vi fram dessa krafter i våra liv.” Joseph Campbell – Myternas Makt sid 195 och 317
Myten i våra liv – James Hollis
James Hollis har lärt och inspirerats av Joseph Campbell
Här följer några citat från boken Myten i våra liv, sid 2-8.
© James Hollis & Centrum för Jungiansk Psykologi 2004 – översättning Erik Nisser
Myten och oss själva
Myten tar oss djupt ner i oss själva, ner till mänsklighetens psykiska reservoarer. Oavsett kulturell, religlös eller enskild bakgrund kan en större förtrogenhet med mytens värld öppna dörren mot större mening – och just på avsaknaden av mening, på meningslösheten, beror mycket av våra dagars neurotiska plågor, både individuellt och kollektivt. Kort sagt är jungianens mytstudim ett sökande efter det som allra djupast förbinder oss med vår egen natur och anger vår plats i kosmos. Kan man tänka sig en angelägnare fråga?
Vår kultur har förlorat sina själsliga hållpunkter, såsom framgår inte minst av vårt febrila jagande efter svar i än den ena, än den andra ideologin. Myten som begrepp har degraderats till att gälla för lögn och förbannad dikt. ”Äsch, vilken myt!” kan vi utbrista. Men hör man till dem som gärna vill nå en djupare förståelse, gör man väl i att leta efter någon form av öppning mot mytens värld – så att myten sedan själv kan öppna sig för oss.
[…] Mysteriet i sig kan vi aldrig veta något om, men vi drivs av vår mänskliga natur till att ge vår relation till mysteriet en mening. – Första raden i Aristoteles Metafysik lyder för övrigt: ”Alla människor önskar, av naturen, att veta.”
Myten vidrör något vi redan bär inom oss
Mytens bilder berör oss, även om vi inte alltid riktigt inser det, därför att de rör sig i djupled och slår an våra innersta strängar. Myten ger ett eko i oss, därför att den vidrör något som vi redan bär inom oss men inte får grepp om med blotta intellektet. […] Själen (gr. psyche) uttrycker sig i bild men är aldrig identisk med bilden. ”Den gud som kan nämnas vid namn är ingen gud.” (Sören Kierkegaard)
Själens yttring i bildform ger gestalt åt mysteriets gåtfulla energi. När den manifesterade energin har resonans inom oss, då är vi också i närvaro av själen. Om ingen energi ger liv åt bilden, betyder det att bildens struktur inte längre kan förmedla det gudomliga och tjäna som dess kanal, och den mister sin lyskraft. Kvar finns blott en död, slocknad rit eller myt som inte längre berör.
Det levande i en myt, symbol eller person är energin, inte dess bärare eller hölje. Om en myt bara upplevs som en bisarr gammal berättelse, betyder det att den energi som en gång animerade bilden och fick den att lysa nu har lämnat den och söker sitt uttryck på annat håll.
Mysterium eller tom form
Att fatta myten eller symbolen bokstavligt och kräva dyrkan av bilden i sig, i stället för det bakomliggande mysteriet, det är å andra sidan det äldsta av alla kätterier: avgudadyrkan. Mysterium som bilden en gång förespeglade har försvunnit och man dyrkar endast en tom form. När bilden eller symbolen inte längre pekar utöver sig själv mot det okända mysteriet, då är den död. Men mysteriet självt lever vidare någon annanstans.
En bro mellan oss själva och vårt Själv
[…] Den medlande bilden är bron mellan oss själva och världen, mellan oss och andra, ja mellan oss själva och vårt Själv. Vördnaden skall gälla mysteriet, inte bron. Därför gör varje mytisk tradition eller religiös institution, som vill tjäna mysteriet, bäst i att överge sina bilder från tid till annan. Vår ångest för förändring och tvetydighet får oss att klamra oss fast vid kända men uttjänta bilder. Att fortsätta dyrka dessa är emellertid att häda det mysterium som redan har skiftat hamn.
Bokstavlighet är fundamentalism. Det är hädelse därför att det är ett försök att begränsa mysteriet till det kända och kontrollerbara. Det kan möjligen mildra vår ängslan men strider mot mysteriets egen natur. […] En sant religiös attityd kräver att man uthärdar osäkerheten, flyter ovanpå själens gäckande dyning och avvaktar dess nästa drag på ständigt nya och oväntade platser.
Transformation eller livlöshet
Man kan spåra energins skilda former genom historien. En bild som griper och transformerar själen hos en hel kultur kan snabbt stelna, förtingligas och bli livlös. Den gest detta väcker är naturligtvis påtaglig, kanske så svår att man genast famlar efter en ny bild för att känna sig trygg igen. Människan tål inte mer än ett ganska ringa mått av existentiell ångest, och därför uppträder lika snart som naturligt diverse ideologier, föreställningar, trender eller moden som förhoppningsvis kan dämpa ångesten. Jag vet en man som ägde åttioåtta bilar och jag känner en kvinna som fladdrat från kult till kult, från ideologi till ideologi, som om en ny tanke, likt en ny klänning, skulle kunna skyla över den nakna skrämmande avgrunden.
[…] På det personliga planet håller vi alla fast vid olika självbilder. Bilder från en annan epok kunde man säga, övertagna från våra föräldrar eller samhället i stort, bilder som vi egentligen redan vuxit ur, som inte längre äger någon relevans utan blivit kvävande.
Allt annat är banalt…
[…] Fängslad som den är bakom den falska självbildens galler, lider själen alla helvetets kval, Vi kanske inte alltid förstår varför vi mår så dåligt, men vi lider och vi vållar även andra lidande. Själen är inte längre hemma i det gamla symbolsystem vi ser som vår personlighet. Den plågas av förlusten av vad Jung kallade för ”det gudomliga dramat” eller ”det symboliska livet”. Känslan av mening, hävdade Jung, infinner sig endast… ”när folk känner att de lever det symboliska livet, att de spelar med i det gudomliga dramat. Det ger människans liv dess enda mening; allt annat är banalt och kan utan vidare avfärdas. Karriär, barn, och familj, allt det är maya (illusion) i jämförelse med etta enda: att ditt liv är meningsfullt” (C. G Jung: ”The Symbolic Life”)
[…] Vad som helst som bär avtrycket av de gudomliga energierna kan temporärt tjäna som en kanal för mysteriet. Konst och religion, men även populärkultur och stadslandskap – alla bär de själens spår.
Citat ur boken Myten i våra liv.
© James Hollis & Centrum för Jungiansk Psykologi 2004 – översättning Erik Nisser
Tack till CJP för att texten fick publiceras här.