Joyce som verkligen gillar OH-korten, spelar regelbundet med sin fyraåriga dotter Emily.
”Det är ett underbart spel”, säger Joyce som berättar att hon spelar med sin dotter och hoppas att det ska bidra till att hon får ett gott kommunikationsmönster. ”Vi gör ett riktigt spel av det. Jag frågar henne vad människorna på korten gör och om de ser ledsna ut eller verkar glada.
Ibland inbjuder korten henne att berätta om vad som hänt på förskolan – som en gång när kortet visade någon som slog någon annan. Det påminde henne om pojken i barngruppen som hade slagit henne. Jag fick möjlighet att fråga henne hur hon hade känt när det hände och hur hon kände det nu. I vanliga fall är det som om jag behöver dra vartenda ord ur henne – om vad som hänt i förskolan.”
Citat ur artikel i Times-Colonist 28 augusti 1987 – av Gloria Collins
